raawr

Dagarna går bara för fort ibland, nu så känner jag verkligen att de kanske går lite väl snabbt.
Åren bara springer sin väg och lämnar ingen märken kvar av sig bara minnen.
Kraftiga minnen... ett av mina finna minnen är ju att vara med ett gamalt gäng som jag var ofta med för ett ex antal år sedan, jag ska dra den historian innan själva huvud ämnet hoppar in;


HISTORIA

Allt började med mitt "gäng" vi var ett gäng grabbar av fem, och vi umgicks och vi hade alltid kul tillsammans...
Vi hade ett sådant kraftigt band som man inte får av alla sina vänner man har.
Iallafall, ett ex antal år efter vi hade träffats så hade de som ingen vill gå igenom, fick ett samtal av en av vännernas föräldrar och där kom de fram att dom hade hittat min vän i badkaret.. livlös... han hade försökt tagit livet av sig och han lyckades, han avled på sjukhuset några timmar efteråt... dagen där på hade alla vänner planerat att träffas för sedan ha en egen liten minnesstund för våran kamrat.... samma dag som vi väntade på att den sista skulle komma så fick vi alla ett sms av honom där de stog "förlåt" ingen av oss förstog inte vad han menade... vi trodde att han skrev så för att han ja, han är kort ordad av sig och vi fortföljde dagen som vi planerat.... men på kvällen tänkte vi iallafall gå över till honom för att höra läget... ingen hemma.... vi ringer han på mobilen och hans far svarar med en mycket nedstämd röst och där fick vi höra att han också hade gått samma väg som den första...
De var ganska uppenbart om man säger som så... dom två var dom bästa vänner... dom var ungefär som gifta kan man nästan säga... så bra kompisar var dom och detta var den största smällen jag har fått under hela mitt liv så att ja.. några år senare flyttar dom två sista, dom drar vidare till USA och de går bra under dom första 3-4 åren så där...
Fast iallafall så efter några år dom hade bott där så gifter sig ena av dom och skaffar sig en familj... och när en av hans barn födds och han och min polare ska fira de.... och där.... när dom kom ut från en pub och är på väg hem... dom delar på sig för dom bor i två olika delar.... dagen efter ringer telefonen och de är kompisens mamma som berättar att han har blivit misshandlad och hade avlidit på sjukhus....

SLUT

Detta mina läsare är en den stora sorgen jag bär på... de är en kraftig sådan och jag pratar aldrig om de... för de känns ganska tungt för mig nu också att skriva detta just av anledningen att jag kommer ihåg dom så väl... alla skratt, alla galenheter vi hittade på...

Så nu är de så att förlora någon är ganska tungt.. de behöver ju inte vara just en vän, de kan ju också vara en mormor, en katt, mamma, ett syskon... De är som att vara i en mardröm och aldrig vakna upp igen...
Varför måste vi gå igenom detta... de finns bara ett svar på detta... för dom vill att vi ska göra de... att vi ska leva våra liv fullt ut och känna oss säkra i de hela...

De kan vara från att dö en normal död av ålderdom, misshandel, mord...
Att sakna någon så djup är ganska svårt att biskriva...
Har ni någonsin saknat någon så mycket?  De är ganska hårt att få de där samtalet att... nej han/hon lever inte längre... han/hon kommer aldrig komma tillbaka..

Så nu tänker jag ge ett litet råd... de minsta som ni tror ni aldrig kommer sakna... är de som ni kommer sakna alldra mest... och ta eran tid och vara med alla dom ni älskar och dom ni tycker om... för en dag kan de vara försent...


Until death take me, I will pray and make my life better !